Jag, Karl Anders Gustav Sjögren, föddes den 17 december 2005
kl. 22.29 på Värnamo Sjukhus. Jag vägde 3960 gram och var 53 cm lång.

Det tog lång tid innan jag kom ut ur mammas mage, till slut fick jag en konstig sak på huvudet som hjälpte mig att komma ut, det kallades visst för sugklocka. Jag hade mycket mörkt hår på huvudet som min pappa fick borsta!

Mina allra första timmar fick jag tillbringa ensam med min pappa och sedan med sköterskorna på BB. Mamma fick jag bara träffa en liten stund innan hon fick åka till en annan avdelning på sjukhuset. Men jag blev väl omhändertagen!
 
Väldigt tidigt på söndagsmorgonen fick jag åka ner och hälsa på min mamma när hon låg på uppvaket. Där fick jag amma för allra första gången. Några timmar senare fick mamma komma upp till mig på BB-avdelningen. Där myste vi och gosade under de stunder jag var vaken och på förmiddagen kom pappa och hälsade på oss och gosade och pussade på mig hela tiden.

På BB sov och åt jag mest. På onsdagen bestämde sig mamma för att hon ville åka hem med mig. En sköterska skulle först ta det där PKU-testet. Men oj vad svårstucken jag var!!! Hon stack mig i handen och tryckte och pressade och försökte få ut lite blod. Det var precis att det kom ut så mycket blod som behövdes. Usch vad ont det gjorde. Jag skrek och skrek och mamma blev jätteledsen och började gråta. Jag fick ett fult blåmärke och har fortfarande ett litet ärr efter sticket på min hand.
 
På kvällen när vi kom hem till vår lägenhet så myste vi hela familjen i soffan. Det var skönt att bara få vara med mamma och pappa. Pappa hade haft fullt upp medan vi var kvar på sjukhuset. Han hade bl.a. satt upp en hylla ovanför mitt skötbord.

På torsdagen var jag på min första utflykt. Mamma och pappa skulle inhandla de sista julklapparna och även utrusta medicinskåpet med diverse bra att ha-grejer. Jag fick träffa min farfar för första gången. Han smet iväg från sitt jobb när han fick veta att vi var ute på stan.
Sen köpte mamma och pappa mat på McDonald´s som de tog med sig hem för att slippa stressa med matlagning. Det räckte med att jag var ilsken som ett bi i bilen och vrålhungrig! Sedan förflöt kvällen utan problem. Ända till på natten… Och nu börjar en annan historia som mamma får berätta om istället… / Kalle

----------------------

Mamma berättar:
Natten mot den 23:e december så vaknade vi av att Kalle skrek.
I tron att han var hungrig så steg både jag och Anders upp. Jag satte mig i soffan medan Anders pysslade och såg till att jag har allt jag behövde inom räckhåll. Sedan gick Anders tillbaka till sängen och jag satt kvar i vardagsrummet och försökte amma Kalle.
Men Kalle ville inte äta. Jag gjorde många försök att lägga honom intill bröstet, men han blev jättearg och spände sig i hela kroppen. Till slut lade jag ned honom i soffan bredvid mig och han slumrade till.

Vid 9-tiden hade han fortfarande inte fått i sig någon mat. Jag ringde till BB för att ventilera min oro, men de sa till mig att jag skulle vänta ut honom. "När han blir tillräckligt hungrig så kommer han att vilja amma". Med de lugnande orden så förflöt förmiddagen. Jag gjorde några försök att amma, men utan resultat. Anders försvann ut på stan för att fixa några ärenden och när han kom tillbaka så hittade han mig i sängen med ett litet pyre som låg och ammade. Äntligen!
På eftermiddagen så ammade han en gång till, men sen så började det igen, han ville inte äta.

Jag hade under dagen sett att Kalle hade en lite underlig blick. Det såg nästan ut som att ögonen hade "halkat ned" lite. Man såg så mycket ögonvita... Framåt kvällen så såg jag hur svetten pärlade sig på Kalles panna, men han hade ingen feber. Kvällen kom och han ville fortfarande inte ha mer att äta. Jag satte mig framför internet för att söka lite efter amningshjälp tror jag, vet egentligen inte vad jag letade efter...

När jag och Anders sedan satt och småpratade med varandra iakttog jag Kalle. Tyckte att det såg ut som att han ryckte i armen och tungan samtidigt. Det var något som var riktigt fel...
Vi ringde upp till BB igen, de sa till oss att vi gärna fick komma in och visa upp Kalle om vi var oroliga. Fem i tolv på natten klev vi ur hissen på Värnamo Sjukhus och möttes av personal från både BB och förlossning. Det krävdes bara en snabb koll på Kalle för att de skulle konstatera att han krampade och hade något som kallas för solnedgångsblick. Efter att ha konsulterat barnläkaren som hade jour så sa de till oss att vi skulle åka upp till Ryhov i Jönköping då de inte kunde göra något för Kalle i Värnamo eftersom det inte finns någon barnklinik här. Vi satte oss i bilen och körde de dryga 7 milen upp till Jönköping.

Uppe i Jönköping var de varskodda om att vi var på väg. Vi blev emottagna och det rådde febril aktivitet kring Kalle. De försökte ta en massa blodprover på honom, men sedan PKU-testet så visste jag ju att han är oerhört svårstucken! Men de slet med att få ut ett par droppar ur hans lilla kropp. Till slut kördes han iväg till röntgenavdelningen, de skulle göra en datortomografiröntgen på honom. Vi följde efter och väntade ute i väntrummet. Efter en stund kom en sköterska ut till oss och sade att de har upptäckt att Kalle hade en hjärnblödning.

Sköterskan tog oss till Kalle som redan hade börjat förberedas för iltransport till Universitetssjukhuset i Linköping. Vi fick hjälp med att ringa våra anhöriga. Vi var med Kalle ända tills han placerades i ambulansen. En taxi var beställd till oss så att vi fick åka med sjuktransport upp till Linköping. Vi stack in våra händer i transportkuvösen och smekte Kalle och sade hej då. Sedan åkte vi iväg. Under resan så slumrade både jag och Anders. De få krafter vi kunde få ihop skulle komma att behövas!

Resan upp till Linköping gick undan. Vi blev visade upp till NEONATAL IVA/ Avdelning 15 där Kalle redan befann sig. Han låg i en säng som mer såg ut som ett bord med en sarg av plexiglas. De försökte ta ytterligare blodprover på honom. De fick kämpa för de få dropparna! Kalles kramper hade ökat och han fick medicin för detta. Men det hjälpte inte så han fick ytterligare medicin för att försöka häva kramperna. Till slut hade han 3 olika kramplösande mediciner.

Julaftonens morgontimmar försvann i ett töcken. Vi fick ett anhörigrum där vi sov ett par timmar. Kalle fick god vård och med en viss möda kunde vi ta oss hem till Värnamo för att hämta grejer. Vi hade ju bara fått med oss kläderna som vi hade på oss och vi skulle få vara kvar i Linköping ett bra tag framöver...

På juldagen hade vi samtal med överläkaren som sade att Kalle skulle överleva, men hon kunde inte säga om han skulle få några allvarliga skador av sin hjärnblödning. Det var för tidigt att uttala sig om det. Men högst troligt så skulle han att utveckla Hydrocefalus, dvs vattenskalle. Och det fanns en risk att hans motorik och funktion i den högra sidan av kroppen skulle att ha nedsatt förmåga. Hans intellekt skulle troligtvis inte bli påverkat. Det var en oerhörd lättnad att få veta att han skulle överleva, men jättejobbigt att inte veta hur han skulle vara när han vaknade upp. I början av sjukhusvistelsen så var han så tungt medicinerad att han mer eller mindre var helt bortdrogad. Det första dygnet kämpade han på för egen hand, men sedan så kopplades han till en respirator för att hans kropp skulle få en chans att vila och läka. Vår kämpe!

Nu började en lång väntan. Efter någon dag så öppnade Kalle äntligen upp sina underbara ögon!!! Detta ögonblick hade vi väntat på! Han var såklart trött och slö. De kramplösande medicinerna kunde såsmåningom trappas ned och till slut så behövde han dem inte mer! Precis som överläkaren sade så utvecklades Hydrocefalus. Kalles huvudomfång ökade sakta men säkert. Det uppstod ett tryck inne i huvudet när all vätska inte kunde transporteras bort, så skallen vidgade sig snabbt. Varje dag hade vi sjukgymnastik med honom. Stretchade armar och ben och leder osv så att han inte skulle stelna till eftersom han låg stilla hela tiden. Såsmåningom fick Kalle flytta från intensiven ut till det som personalen kallade för "Växthuset". Han fick dela rum med andra små bebisar som antingen var sjuka och/eller för tidigt födda, men som inte var i behov av intensivvård. Eftersom Kalle var fullgången så såg han ut som en jätte i den lilla sängen som dessutom var en tvillingsäng!

Dagarna gick och Kalles huvudomfång ökade hela tiden. Den 10 januari beslutades det att Kalle skulle opereras. Neurokirurgen skulle sätta in en shuntventil i huvudet på honom för att få bukt med trycket inne i huvudet. Kalle fördes till operation.
Operationen gick bra och ett par timmar senare så vaknade Kalle ur narkosen. Han var trött men samtidigt ganska alert. Och han orkade att amma på egen hand! Självklart så blev han även sondad som vanligt, men bara den bedriften att han orkade amma efter sin operation är helt sanslös... Allt hade alltså gått bra.

Nästa dag när vi kom till hans sal kunde jag inte tro mina ögon. Vart hade vår lille Kalle tagit vägen? Det lilla knytet som bara hade legat stilla och knappt gett ifrån sig ett pip? I hans säng låg det istället en bebis som sprattlade, gjorde ljud ifrån sig och betedde sig precis så som en tre veckor gammal bebis ska göra! Efter operationen så blev han en helt annan unge!!! Han gjorde framsteg varje dag, orkade amma mer och mer. Dagen innan vi blev utskrivna så kräktes han upp sin sond och personalen tycker inte att det behövs någon ny. Nu skulle han ammas/flaskmatas fullt ut! Härligt. Den 16 januari 2006 skrevs Kalle ut från Universitetssjukhuset och vi fick åka hem!

Tiden som följde när vi kommer hem är väl som den brukar vara för nyblivna föräldrar. Man ska vänja sig vid det lilla knytet, komma in i rutiner osv. Vi fick dock gå till BVC ofta för att hålla koll på vikt och att huvudomfånget ökade som det skulle. Men tyvärr så gjorde det inte det...

I ett par månaders tid stod omfånget stilla, trots täta besök på Neuromottagningen i Linköping där Kalles läkare Rafael ändrade om motståndet på shunten. Ett par gånger ändrades shunten utan att visa tillfredsställande resultat. Vi fick komma till Ryhov för att göra en datortomografiröntgen på Kalles huvud. Röntgen visade att framloben av Kalles hjärna var något mindre i volym än vad den förväntades vara på en pojke i hans ålder. Efter detta resultat blev det åter en resa till Linköping för att ställa in motståndet på shunten. Nu höjdes motståndet rejält och efter detta besök har Kalles huvud vuxit precis som det ska! Det var alltså för lite vätska i huvudet på honom, därav så blev det inget tryck inifrån som pressade ut huvudet.

Det har varit många läkarbesök för lille Kalle under hans första levnadsår. Det har varit och är fortfarande rutinbesök på Neuromottagningen i Linköping med jämna mellanrum, likaså på Neonatalen i Jönköping som ska räknas som vårt hemsjukhus. Kalle har även varit hos ögonläkare som har kontrollerat och konstaterat att ögonen och synen inte tog någon skada när han låg med sitt tryck i skallen innan operationen. (Ett besök hos en urolog har han också fått göra, han har vattenbråck i pungen.) Men annars har vi inte fått några negativa besked någonstans!

Det är helt ofattbart och fantastiskt att vår Kalle mår så bra som han gör efter allt som han har varit med om! Han är vår lille kämpe!